OK Enen har under veckan förstärkts med löpare som genomför de två sista etapperna som ”tvådagars”. Inalles mönstrade klubben 51 startande under veckan vilket får anses vara mycket bra.

Vädret hade åter växlat till soligt och behagligt sommarväder. Som utlovat blev den sista etappen mördande i skogslandet strax öster om Lindvallen, vid foten av Sälfjället. Myrar avlöste höjder och snårskog. Den grusväg som många fick nyttja, om än bara för några hundra meter, var som en befrielse i jämförelse med leran och gyttjan.

Snart sagt alla klasser, tävlings- som motions-, avslutade med att klättra i pistsystemets vattensjuka nedfarter. Området närmast sista kontrollen, som är gemensam för alla, var bokstavligen en enda lervälling redan vid lunchtid, och då hade bara hälften av startfältet gått iväg.

Jakob Lilja, H18, var rejält lerig vid målgång. Foto: Mats Thorburn

Många Enare har gjort goda insatser. Hampus Persson, H14Kort, är dock den ende som fått ”byta nummerlapp”. De femton bästa i varje klass startar sista etappen som jaktstart, med den placering som de dittills kämpat ihop. De får då en ny nummerlapp med placeringen som startnummer. Camilla Adlerteg knep en 14:e plats av 127 startande i Open 11.

Emma Bernerson, D16, på väg mot mål. Foto: Mats Thorburn

Mats Lilja kommenterar den svåra och kuperade terrängen; ”man måste behärska avståndsbedömningen och man måste ha en taktik för när det går fel”. H18-klassen hade t ex nästan två km löpning över ett otal mindre myrar och höjder till första kontrollen. Små misstag i avståndsbedömning och förflyttning innebär stora fel på de avstånden. Mats kompletterar; ”går man fel kan man slå en cirkel runt platsen, men hittar man inte kontrollen då – då måste man tillbaka till senast kända plats och börja om”.

Dagens insats stod Anna-Karin Ingwersen för. Hon hjälpte en gråtande liten pojke att hitta sin löparbricka som han tappat i gyttjan vid en kontroll. Händelsen fångar orienteringen i ett nötskal – en sport med ett starkt socialt kitt, man stöttar varandra – och framför allt hjälper man till om någon kommit helt fel, särskilt om det gäller barnen, oavsett vilken klubb man tävlar för.

Tove Alexandersson vann som väntat även sista etappen och tog därmed också slutsegerna i D21Elit, med 16 minuters marginal till tvåan Anne Hausken Nordberg. Thierry Gueorgiou vann H21Elit med två minuters marginal till Jerker Lysell.

O-ringen är onekligen ett styrkeprov. Det kostar på kroppen att under fem dagar pressa sig till det yttersta. De flesta känner av knän och leder, och muskulaturen är ”väl genomarbetad”.

Världens största orienteringsevenemang 2016 är nu avslutat, och många är glada för det – men längtan till nästa års tävling i de värmländska skogarna har börjat gro hos de flesta.

 

Nedan kommer ett axplock av bilder från den sista dagen:

En lerig och blöt Viggo Ingwersen på väg mot sista kontrollen i H11. Foto: Mats Thorburn

Fabian Steen har just stämplat sista kontrollen i H20Elit. Foto: Mats Thorburn

Damon Groot. Foto: Mats Thorburn

Kajsa Uppsten, Open 3. Foto: Mats Thorburn

Patrik Steen, H45, efter målgång. Foto: Mats Thorburn

Ville Fontell visar kamraterna klurigheterna på H16-banan. Ville kom bort sig på väg till första kontrollen, men med järnvilja och 45 minuter extra kom han på banan igen. Foto: Mats Thorburn

Hela kroppen används vid orientering. Löparbrickan också. Foto: Mats Thorburn

Matilda Persson, D10, slog nog klubbrekordet vad gäller lerinpackning. Foto: Mats Thorburn