I år hade skador och resor gjort att det kändes svårt att få ihop ett lag, men efter en del frågande, trugande och en anings övertalande så var vi här. Ett komplett lag som representerade OK Enen. 

Kvällen innan hade vi haft förebud om förkylningar, men under bilresan till Järva spikades laget, förkylningarna hade inte brutit ut. Reserverna Lisa Oliv och Bengt Bennitz behövde inte rycka ut, men oj var jag var tacksam att ni fanns. Att ha reserver på plats är ungefär som skillnaden mellan depression och lite ont i foten. Jag hoppas att ni uppfattat hur mycket jag uppskattar att ni var på plats. 

Jag var på väg att sätta lägre mål än förra året, beroende på förutsättningarna. Men tyckte till slut att målen ska man inte ändra på, enligt devisen:

”Det är skönare lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge”
(Verner von Heidenstam).

De uttalade målen var tre stycken:

1. Komma i mål på alla sträckor utan felstämpling eller diskvalifikation.
2. Komma ut på alla sträckor innan man tvingas till omstart.
3. Bättre placering än förra året, då vi kom på 172:a plats.

Starten gick 09:00, och Malva och Henrik gjorde utmärkta lopp som gjorde att vi var väldigt bra med i stafetten och 5 minuter före vårt tidsschema.  3:e sträckan är den första av 5 stycken s.k. parallellsträckor, dvs Henrik växlade ut till 4 personer som hade varsin bana.

Alla i laget gjorde här en stabil insats, där Calle debuterade med ett utmärkt lopp.

För första gången på väldigt länge, minst från 2009, så hade vi satsat på bara barn/ungdomar på 4:e sträckan. Så vi var nog flera som var lite oroliga hur det skulle gå, men alla gjorde snabba och säkra lopp. Jag vill nog nämna Eira som debuterade och slog sin beräknade tid med 18 minuter, och Hillevi, som gjorde det bästa lopp jag sett henne göra och hade en kilometertid under 8 minuter.  

På 5:e hade vi ett rutinerat gäng, som sprang stabilt och snabbt. Vi var nu cirka 10 minuter före vårt schema.

6:e är en damsträcka, och Christel fick den svåra uppgiften att ta sig an den som nybörjare, men gjorde det utmärkt och höll sin beräknade tid. De övriga damerna gjorde bra stabila insatser, så vi var fortfarande före tidsschemat.

7:e är den sista parallellsträckan, så här gäller det att inte ha för stor spridning av laget. Och tack vare snabba lopp av Edwin och Niclas så samlades laget ihop bra. Och jag, lagledaren kunde gå ut på den raka 23:e sträckan. Efter en miss, så lämnade jag över till Camilla, med fortfarande en anings hopp om att slippa omstart, men det kändes som om det var på gränsen. Men jag hann knappt duscha klart, så kom hon. 9 minuter innan repet drogs. Om Ville på 25:e inte skulle stämpla fel eller bryta så skulle vi  nå 2 av målen, med en liten chans på det 3:e.

Vid laguttagningen, så var ju ett av målen att klara omstart, så trots att det fanns löpare som är betydligt mer vana vid sträckan för den långa sista, drygt 9 km, så bedömde vi att för lagets bästa så var det Ville som skulle ta den. Så det fanns en viss oro att han skulle gå in i väggen. Men efter en miss till 1:an, så samlades de i en liten klunga och Ville orkade hänga i ända till slutet, men en kilometertid under 8. Bättre än beräknat. Och resultatet, 170:e plats, bättre än förra årets, gjorde att vi även i år klarade alla tre målen.

Jag vill rikta ett jättestort tack till alla som var med på Järvafältet, ingen nämnd eller glömd.
Det är för mig här som klubben byggs och utvecklas!!
Unga växlar till gamla i samma lag, springer på samma villkor och har ett beroende till varandra som jag inte sett i någon annan sport. Att sen få stöd från alla som kommer och hejar och pratar gör det här till en av de dagar som jag längtar mest till på året. Jag hoppas att få fortsatt förtroende som lagledare, och i huvudet har jag redan börjat skissa på målen för 2019. Jag såg vad Patrik skrev på Instagram, och de målen (2 lag, varav ett på placering under 100), ligger enligt mig 2–3 år fram, men det är ju en resa dit som nu fortsätter.